Svavelsyrefabriken

Svavelsyrefabriken 1920 (Foto: Stockholms Stadsmuseum)

Fabrikören Reinhold Theodor Gullberg (1817—87) startade svavelsyrefabriken i Gröndal 1871.

Fabriken hade många stora byggnader, alla var en del av den process som pågick, I en hög byggnad fanns det en stor syrabehållare sin sträckte sig från golv till tak. Alla byggnader var uppförda i trä och målade med Falurödfärg, anledningen var att syraångorna och spill inte påverkade målat trä som andra material som användes på den tiden.  

Vid en eventuell explotion i fabriken skulle skadorna bli mindre om man byggde hus av trä. Fabriken hade även en egen brygga nere vid mälaren.

Runt fabriken var all växtlighet borta, ja inte en enda insekt eller småkryp lyckades överleva den tuffa miljön. Ormbergsvägen som låg utanför fabriksområdet  var lika död den, inte konstigt att den fick namnet Döda vägen.

Problem med utsläppen visade sig när grabbarna var nere vid mälaren och fiskade, aborrarna hade bölder som en följd av fabrikernas föroreningar.

Arbetarna på fabriken saknade både skyddskläder och andningsskydd, så det var en farlig arbetsplats.

I slutet av veckan släpte fabriken ut gaser i den höga skorstenen, det pågick i flera timmar och den stickande vita röken spreds som en dimma över Gröndal.

Den färdiga syran tappades upp på damejeanner av mörkbrunt glas som var placerade i järnställningar, dessa skyddades med halm för att inte skadas under transporten med häst.

Med tiden kom fler och fler lastbilar med fasta behållare som tappades direkt i fabriken och kördes till Liljeholmen för omlastning till järnvägsvagnar för vidare transport.

I husen på Utkiksbacken var det många som fick sin tvätt förstörd av gasen som bolmade ut ur skorstenen. 

Takplåt, stuprör och plåtsaker hade en kortare livslängd i området runt fabriken. Man kan tänka sig att det var lika skadligt för människornas hälsa i Gröndal…