Kvinna mördad i Gröndal, ropar Aftonbladet ut den 7 november 1951, fyra dagar efter mordet på Hildur Edlund

Det såg ut som om hon sov. Det långa håret låg utspillt över kudden och täcket var uppdraget ända till hakan. Det var inte förrän de kom nära de märkte att sängen var dränkt i blod och att sömnen skulle vara för evigt.

Tidigt på morgonen den 3 november 1951 vaknar 37-åriga Inga Andersson med ett ryck. Hon ligger i mörkret och lyssnar till blåsten utanför fönstret utan att först kunna komma på vad det är som väckt henne. Försiktigt stiger hon upp. Fötterna tassar över det kalla golvet när hon hör det igen.

 Ett skrik, ett kort, tvärt skrik inifrån grannlägenheten där Hildur Edlund bor. Inga Andersson lägger örat mot väggen, men allt är åter tyst i det ensligt belägna huset. En hastig blick på klockan visar att hon bara är fyra, och Inga Andersson kryper åter ner i sängen, men tanken på de där skriken vill inte lämna henne. Vad var det egentligen som hände därinne? Varför skrek Hildur?

Möte i natten

I juli 1949 är det fullt av folk på Gröna Lunds dansbana. Bland de många nöjeslystna finns även 29-årige Karl Liljeqvist och 41-åriga Hildur Edlund vilka finner varandra i dansens virvlar. Under de mångfärgade lampornas magiska sken hettar det till, och frampå småtimmarna gör de sällskap hem till hennes etta i Gröndal där de också tillbringar natten. 

Det utåt sett något udda paret, han en frånskild småbarnspappa från Karlskrona och hon en nästan tretton år äldre plåtslagaränka, trivs så bra tillsammans att de redan efter första natten blivit ett par och två månader efter det heta mötet på Gröna Lund flyttar Karl Liljeqvist, som av sina vänner kallas Kalle, in hos Hildur Edlund, ytterligare några månader och de är förlovade.

Grannarna beskriver dem som ett förälskat par, men släktingar och vänner är inte lika trakterade av förhållandet, uppenbarligen mest med hänsyn till åldersskillnaden. En svåger till Hildur Edlund frågar rätt ut vad Kalle ska ”med en sån gammal kärring till”, och även nere i Karlskrona väcker hans nya fästmö snarare funderingar än hänförelse.

Helvetet på K2

Karl Liljeqvist växer upp som ett av åtta syskon. Pappan jobbar som maskinuppsättare, och som så ofta är det mamman som mer eller mindre ensam får sörja för hela den omfattande syskonskaran, trots att hon redan vid treårsåldern tvingats amputera ett ben och sedan dess haltat fram med protes. Att barndomen i marinbasen Karlskrona skulle påverkats av flottan är knappast märkligt, men trots att flera familjemedlemmar tagit värvning stannar Kalle kvar på land. 

Istället går han vid 18 års ålder in vid kavalleriet, och låter 1938 skriva in sig som volontär vid K2, Kungliga Skånska Kavalleriregementet, i Helsingborg. Att förhållandena vid den svenska försvarsmakten inte alltid var någon 91:an-tillvaro har många vittnat om, och tiden vid regementet i Helsingborg präglas av hård pennalism. En regementskamrat tar livet av sig efter misshandel och trakasserier, och en hel skvadron beslutar rymma, bland dem Karl Liljeqvist. 

Han döms vid fyra tillfällen till vaktarrest för olovligt undanhållande, och den 27 juli 1939 döms han av rådhusrätten i Helsingborg till en månads fängelse och avsked för rymning ur krigstjänst. Den 30 augusti samma år, bara dagar innan Hitler och Stalin invaderar Polen, muckar han från fängelset i Malmö, men av soldatlivet har han nu fått mer än nog, känslor som verkar ömsesidiga då han aldrig får någon kallelse till värnpliktstjänstgöring.

Gröndalsmördaren Karl Liljekvist som han såg ut vid tiden för brottet. Här på polisens foton efter gripandet.

Tvångsäktenskap?

Av en bekant beskrivs han som ”tokig i fruntimmer”, och han lyckas sätta två utomäktenskapliga barn till världen under de bägge kommande åren. När han 1943 gör en arbetskamrat på Karlskrona Porslinsfabrik med barn tar dock allt, ur Kalles synvinkel sett, en ände med förskräckelse. 

Hennes familj är stor och hotfull och charmören Karl Liljeqvist kommer så nära ett tvångsgifte det bara är möjligt i 1940-talets Karlskrona och finner sig inom kort med vigselring på fingret. Äktenskapet är knappast bekymmersfritt trots att det lyckas producera ytterligare ett barn, och redan 1947 är Kalle en lyckligt frånskild 27-årig fyrabarnsfar. 

Efter ett antal olika jobb i hemstaden, bland annat som uppskattad korvgubbe åt Hotell Rosenfeldt, flyttar han sommaren 1949 till Stockholm och har knappt hunnit dit innan han träffar Hildur Edlund.

Ett ensligt hus

Åsikterna om Karl Liljeqvist och Hildur Edlund varierar stort beroende på vem man frågar. Han beskrivs som gladlynt och hjälpsam, men samtidigt nervös, vek och osjälvständig, och hon som likaledes trevlig, men dessutom härsklysten, snarstucken och till och med demonisk. Att Kalle hamnar under toffeln på den betydligt äldre och bestämdare Hildur Edlund är kanske inte att undra på, och han beskrivs som helt och hållet under hennes vilja. 

De jobbar en kort tid bägge på Beckers fabriker, och Kalle lämnar tidstypiskt hela sin lön till Hildur som sedan förser honom med cigaretter och spårvagnspengar. Huset de bor i är ett stort rosa tvåvåningshus från slutet av 1800-talet vida synligt från sin plats högst uppe på branten av den bergiga Sannadalsparken. Trots detta är det ett ensligt beläget hus. Ingen väg leder hit, endast en stig, och fastigheten har inte ens en riktig gatuadress så den som vill skriva brev till någon av hyresgästerna får helt enkelt använda kvartersbeteckningen Dockan 6.

 Kanske är det det ensliga läget som gör att folket i alla de fyra lägenheterna umgås så mycket, för faktum är att livet i Dockan 6, längst bort i den ödsliga och vilda Sannadalsparken, park endast till namnet, för en sentida betraktare frammanar visioner a la lyckliga gatan. ”Mycket har hänt i det här gamla huset” skulle portvakten Rickard Roos säga till en besökare. Mer skulle ske, och för alltid krossa illusionen av idyll uppe på Gröndalsberget.

Ljusstöparbacken i Gröndal. Det nu rivna mordhuset Dockan 6 låg ungefär där huskroppen böjer sig mitt i bild.

Mordförsök

Första tecknet på att någonting förändrats i förhållandet mellan Kalle och Hildur får grannarna på morgonen den 16 april 1951 när de hör Hildur Edlund skrika högt i panik, ett skrik som snart övergår i hest gurglande. Erik Andersson, som med sin hustru Inga bor på samma våningsplan som paret Liljeqvist/Edlund släpper allt han har för handen och rusar in genom den öppna lägenhetsdörren. 

Mitt på golvet står Kalle med händerna om halsen på den helt nakna Hildur Edlund. Ingen av dem yttrar ett ord när han skiljer dem åt, men den flämtande Hildur springer skräckslaget ut i trapphuset medan Erik håller fast en raglande och vilt stirrande Kalle. Efter en dryg kvart har han lugnat ner sig, men drar bara minuten senare fram en morakniv varför det krävs ytterligare en brottningsmatch innan Erik lyckas avväpna honom. 

Under tiden har grannfrun Anne-Marie Olsson, dit Hildur Edlund tagit sin tillflykt sedan hon fått låna ett nattlinne av Inga Andersson, ringt polisen, och klockan 07:40 förs Kalle Liljeqvist in på tionde polisvaktdistriktets station i Liljeholmen. Han skickas efter läkarundersökning raka vägen till Långbro mentalsjukhus där han tvångsintas med diagnosen alkoholpsykos och arbiturförgiftning. Runt halsen har han en ilsket röd rand efter ett hårt åtdraget snöre. ”Vårdbehovet trängande”, står antecknat i hans journal.

Ett misslyckat självmord

Kalle själv har endast diffusa minnesbilder av vad som hänt. Under kvällen har han legat vaken och blivit allt mer deprimerad. Sömntabletterna han tar har ingen verkan, och han beslutar sig för att dö. Han lägger en snara runt halsen och knyter fast i sängkanten. I ett svep stjälper han i sig alla runt tjugo kvarvarande tabletter och glider sedan in i en dvala han vet ska få snaran att dras åt, en ofelbar plan som dock går helt fel. Morgonen därpå vaknar han bryskt av att Hildur skakar honom och ropar att det är dags att gå till jobbet. 

Knuten runt halsen har gått upp och snöret hänger och dinglar från sängkanten, men sömntabletterna ligger ännu som ett töcken kring hjärnan. Hur det kommer sig att han försöker strypa henne har han ingen aning om. Hildur å sin sida har inte märkt ett dugg av själmordsförsöket. Hon berättar, det tar ett helt dygn innan hon med kraxande röst kan tala efter Kalles stryptag, hur han vägrat gå till jobbet trots hennes förmaningar och hur han plötsligt rusat upp och sedan försökt strypa henne utan anledning. 

Grannarna är alla märkbart förvånade. Ingen av dem har märkt det minsta av någon fnurra på tråden i förhållandet mellan Kalle Liljeqvist och Hildur Edlund, och att kastas mellan soliga leenden om ömma klappar till ett brutalt mordförsök får dem att bli nästan lika yra i huvudet som nyblivne Långbropatienten Liljeqvist.

Det skriftliga erkännande Kalle Liljeqvist lämnade till polisen tre dagar efter gripandet den 7 november. Dateringen lyder Stockholm, lördag i november.

En skrämmande fästman

Hildur Edlund berättar inte helt förvånande att hon är rädd för sin fästman, men märkligt nog besöker hon honom flera gånger på Långbro sjukhus. Redan efter åtta dagar blir Kalle Liljeqvist försöksutskriven och hämtas samma dag av sin svåger för att vila upp sig i Karlskrona. Läkaren förklarar att Kalles handlingar varit frukten av alkohol och sömtabletter och att han inte längre är farlig. Vistelsen i födelsestaden blir dock inte på långa vägar lika vilsam som hans släktingar, och troligen även läkaren, hoppats. 

Efter upprepade brev och telefonsamtal från Hildur Edlund flyttar han åter in i ettan på Gröndalsberget, och förhållandet fortsätter som om mordförsöket aldrig ägt rum. Enligt Hildur Edlund är det inte första gången hennes fästman försökt strypa henne, och hon berättar att han redan hösten 1950 satt händerna runt hennes hals. 

På arbetsplatsen har det snabbt spritts att Kalle Liljeqvist suttit på Långbro, och de menande blickarna och viskande samtalen gör att han säger upp sig. Något irrationellt lägger han hela skulden på Hildur Edlund, och är mer än en gång upprörd över att hon fått honom intagen på mentalsjukhus. Även Hildur verkar något ostadig i sitt förhållande till Kalle, som hon aldrig polisanmäler för mordförsöket. I juni berättar hon att hon har planer på att gifta sig med honom, ett par månader senare att hon på nytt är rädd för honom.

Ett nytt mordförsök

Den 22 oktober får Kalle ett brev till sin arbetsplats hos LM Ericsson i Gröndal. Brevet är från Hildur Edlund, som han träffat så sent som samma morgon, och hon förklarar att det är slut och att hon ska resa bort ett par veckor och vill att Kalle ska vara ute ur hennes lägenhet när hon kommer tillbaka. Om han behöver pengar till resa eller boende kan han sälja förlovningsringen och den radio de köpt tillsammans. Brevet kommer som en chock. 

Kalle Liljeqvist sitter gråtande inne på chefens kontor och på kvällen samma dag även hos paret Olsson på Dockan 6. Sina väskor hittar han packade och klara ute på vinden, men då han fortfarande har nyckel hem till Hildur Edlund låser han upp och flyttar tillbaka. Två dagar senare får han besök av fästmöns svåger, den myndige målarmästaren Erhard König, som i inte mindre myndiga ordalag säger åt honom att ge sig av med resultat att Kalle snart dyker upp i Karlskrona. 

Fredagen den 26 oktober 1951 möter han en av sin före detta hustrus kamrater, 24-åriga Ulla Stenholm, och de gör sällskap till Frimurarhotellet där de dricker snaps. Gentlemannen Kalle Liljeqvist följer henne sedan hem till föräldrarnas lägenhet på Hantverkargatan där de sitter i trapphuset och pratar när Kalles beteende med ens blir mindre gentlemannamässiga. 

Efter att par kyssar försöker han knäppa upp hennes blus, och när hon knuffar bort honom blir han som förvandlad. I ett stenhårt grepp sluter sig händerna kring hennes hals och hon tappar medvetandet. När hon åter kommer till sans är hon ensam i trappan och stapplar in till föräldrarna som hjälper henne att ringa polis, en anmälan hon för övrigt senare skulle ta tillbaka. Vilka psykiska men händelsen lämnar är okänt, men den renderar henne i varje fall två dygn på sjukhus och otäcka märken på halsen.

Vi åker till Borgen över helgen. Det meddelande Anne-Marie Olsson hittade i brevlådan några timmar efter mordet. Observera att polisen skrivit förklaringen med maskin direkt på bevismaterialet.

Var är Hildur och Kalle?

Torsdagen den 1 november är Kalle Liljeqvist tillbaka i Stockholm. Hildur Edlund har fått portvaktens hjälp att byta lås på sin lägenhetsdörr, vilket dock inte är till stor nytta då hon släpper in fästmannen självmant när han knackar på. Dagen efter säger hon på nytt åt honom att han måste flytta och de kommer överens om att han ska försöka skaffa bostad via sin arbetsgivare. När Anne-Marie Olsson kommer hem från jobbet strax innan halv åtta på morgonen den 3 november 1951 hittar hon ett meddelande skrivet av Kalle Liljeqvist i sin brevlåda. 

På ett blad ur ett anteckningsblock ber han om ursäkt för att inte ha hämtat de resväskor med kläder han ställt in hos dem två dagar tidigare, och förklarar samtidigt att han och Hildur rest ut till Oskar-Fredriksborg för att besöka hans syster och att de troligen kommer att bli borta ett par dagar. Det kortfattade meddelandet genererar inga andra reflektioner än att det är olikt Hildur och Kalle att resa så tidigt, och hon glömmer snart det hela i vardagens bestyr. 

Två dagar därpå berättar Inga Andersson om de nattliga skriken inifrån Hildur Edlunds lägenhet, och parets frånvaro ter sig med ens betydligt mer oroväckande. Den 6 ringer Anne-Marie upp Kalles syster på Oskar-Fredriksborg, som dock inte sett varken honom eller Hildur på flera månader, och liknande samtal till andra släktingar ger lika dåligt resultat. 

En av dem hon ringer är Erhard König som trots att det är sent åker ut till lägenheten i Gröndal.

När ingen svarar på hans rop och knackningar och han dessutom får höra om de illavarslande skriken ringer han polis.

Sovalkoven i Hildur Edlunds etta på Gröndalsberget. Konturerna av hennes kropp kan skymtas under täcket, och en flik av håret vilar på kudden. Foto från polisens förundersökning.

Sover hon?

Klockan 23:15 Gustav Adolfsdagen den 6 november beordras en radiobil ut till Dockan 6. Huset ligger så ensligt att poliserna inte ens hittar dit förrän Erhard König går ner på Gröndalsvägen för att möta dem. Efter att ha lyssnat på berättelserna slår de sprintarna ur gångjärnen på Hildur Edlunds ytterdörr och avancerar in i den tysta lägenheten. 

På ett runt bord står två urdruckna kaffekoppar och i sängen i alkoven kan man tydligt se konturerna av en kvinna vars hår ligger utslaget över kudden. Ett kort tag tror de att det är två personer som ligger där då ett hoprullat överkast och en kudde är förvillande lika en människokropp. När de drar täcket av Hildur Edlund, för det är hon, finner de underliga märken runt hennes hals. 

Sängen är dränkt i blod och på en hylla i skafferiet ligger en 32 centimeter lång kökskniv med blod ända upp på skaftet. En efterlysning av Karl Liljeqvist går omedelbart ut, och redan dagen därpå grips han på ett kafé i Nättraby utanför Karlskrona.

Mordvapnet, en 32 centimeter lång och tre centimeter bred kökskniv. Hela bladet, 20 centimeter trängde in i Hildur Edlunds bröst. Blodet är ännu synligt på klingan. Polisens foto.

Mördaren sopar igen spåren

Han erkänner omedelbart mordet, men menar till en början att det hela varit en olyckshändelse, att de brottats i sängen och fallit så olyckligt att Hildur fått kniven i sig. Tre dagar senare lämnar han ett skriftligt erkännande av helt annan innebörd. Enligt Kalle Liljeqvist vaknar han tidigt på morgonen den 3 november av att Hildur skriker. Av anledning han aldrig kan förklara springer han ut i köket och hämtar en kniv han säger sig vilja skrämma henne med, men istället för att hota hugger han. 

Kniven tränger rakt genom vänstra bröstet, kapar brosket i fjärde revbenet för att till sist skära upp högra hjärtkammaren. Ett enda hugg räcker, och Hildur Edlund dör så gott som omedelbart. Vad som sedan sker är en märklig blandning av kallt överlagda handlingar och ren förvirring. Han lägger tillbaka kniven på hyllan i skafferiet utan att ens göra ett försök att torka av den. Han tvättar blodet från händerna och benet dit det stänkt, och drar täcket över Hildur Edlunds kropp så att det ska se ut som om hon sover. 

När han klätt på sig skriver han meddelandet till Anne-Marie Olsson, han gör det två gånger då han tycker handstilen på den första lappen är för darrig och avslöjande. Efter att ha låst lägenhetsdörren och stuckit meddelandet i paret Olssons brevlåda promenerar han ner till Gröndals busshållplats och åker in till Hornsplan på Södermalm där han sätter sig på ett ölkafé och äter en smörgås. Sålunda styrkt tar han sig till centralen där han en stund senare kliver på tåget till Kristianstad.

Skafferiet i Hildur Edlunds kök. Mordvapnet ligger på hyllan mitt i bild. Foto från förundersökningen.

Gripen

Under resan blir han bekant med en annan passagerare, 22-årige Folke Johnsson, en bekantskap som med hjälp av en flaska brännvin blir så gemytlig att de bägge nyfunna vännerna bestämmer sig för att göra sällskap. När Folke Johnsson vaknar efter ett par grundligt genomfuktade dagar är hans nye vän spårlöst försvunnen, ett öde som även drabbat hans plånbok varför han kontaktar polisen. 

På kvällen tisdagen den 5 grips Kalle Liljeqvist för hotellstölden, men släpps under eftermiddagen dagen därpå, endast några timmar innan mordet på Hildur Edlund upptäcks. När etterlysningen till sist dyker upp hos Kristianstadspolisen är fågeln utflugen, men då han sagt sig vara på väg till Karlskrona, ett uttalande som häpnadsväckande nog är sant, larmar de polisen där och även på orterna längs linjen. 

Det låter som ett väl uttänkt knep när Kalle Liljeqvist kliver av redan i Nättraby, men förklaringen är av allra enklaste slag: hans pengar räcker inte längre. Natten tillbringar han i en vedbod och strosar sedan runt för att framåt kvällen hamna på kafé Hörnet där han blir igenkänd och grips klockan 17:30 av ortens ende polis som tycker så synd om den uthungrade mördaren att han bjuder honom på mat i sitt eget hem. 

Mordet på Hildur Edlund hamnar omedelbart på löpsedlarna, och Kalle Liljeqvist döps av pressen till Gröndalsmördaren. I Karlskrona har en stor folksamling kommit till stationen för att få en skymt av den så sorgligt ryktbare stadens son, och han smugglas därför i hemlighet ombord på tåget på numera försvunna Gulloberna station några kilometer norrut för transport upp till huvudstaden. 

I ett brev till JK, Justitiekanslern, skriver en upprörd medborgare på välkänt manér: ”Här betalar vi dryga skatter och dårar och tjuvar springer fritt omkring”.

Mord i Gröndal. Aftonbladets löpsedel den 7 november 1951. Amerikaarvet som nämns var pengar Hildur Edlunds pappa fått efter en avliden släkting och som ett tag troddes vara motivet till mordet.

En man att betrakta som farlig

Något motiv för mordet kan han aldrig uppge, endast att han anser fästmöns svåger Erhard König ha påverkat henne och därmed ligga bakom allt, och under huvudförhandlingen gråter Kalle Liljeqvist högljutt. Vid den rättspsykiatriska undersökningen konstateras att ”trots sin psykoinfantila beskedligt är han att betrakta som farlig” och vidare att han ”för lång tid framåt är i behov av psykiatrisk vård på anstalt”. 

Den 27 mars 1952 döms han för mord, men straffriförklaras enligt femte kapitlet femte paragrafen i strafflagen för vård på sinnessjukhus. Han dör i Eskilstuna 1966, 46 år gammal. Mordhuset Dockan 6 rivs några år efter Hildur Edlunds död för att lämna plats för den nuvarande bebyggelsen, ett stort och något själlöst komplex som började planeras 1957, och få om ens någon har idag hört talas om Dockan 6 då till och med kvartersnamnet utplånats.

Text: Petter Inedahl